BMW och Porsche
SUPERTEST
Audi S4
Volvo S60 R
auto motor & sport
Juni 2003/nr 12
Audi S4 mot Volvo S60 R. Ribban för vad som är en snabb mellanklassare har höjts avsevärt på senare tid. Vi ställer Audi och Volvos senaste effektmonster mot varandra på bana och allmän väg.
Text: John Argelander. Foto: Pär Brandt

  Dörren går igen med en förtroendeingivande klapp. Bara en sådan detalj kan få en att undra om det verkligen finns ett bättre bygge än Audis lilla 4:a. Vrider om tändningsnyckeln, ett potent muller väcks till liv under huven och jag ångrar nästan direkt att jag stängde dörren. Det stod visst S4 på bakluckan…
Medan motorn värms upp synar jag interiören. Materialen i klädsel, instrumentpanel, dörrar, knappar och reglage – allt är oerhört propert och måttfullt, snyggt och med oklanderlig funktion.
  Sportstolarna från Recaro är hårt stoppade, har en påkostad kombination av läder och alcantara och kan justeras elektriskt i alla möjliga ledder. Fyrvägs-svankstöd är standard och framkanten på stolens sits kan dras ut för de med långa lår. Skålningen är inte överdriven men märks ändå, speciellt i ryggstödet. Tyget på sits och ryggstöd gör dessutom att man inte glider runt i stolen. Alcantara kostar 900 kronor.
  Med motorn nära arbetstemperatur glider vi iväg. Kopplingen är lättrampad och känns likadan som i vilken A4 som helst, här behövs inga kroppsbyggar-lår. Lådan löper lätt men distinkt mellan lägena och motorn hörs hela tiden, om än dämpat.
  I utgången av en rondell tar plötsligt mörkrets makter tag i mig och jag golvar högerfoten. Tvåans växel, cirka 40 km/h, torrt underlag.
  V8:an på 4,2 liter rycker tag i bilen innan foten ens nuddat mattan och vi pilar iväg. Maskinen drar frenetiskt genom hela registret och ger sig inte förrän strax ovanför 7 000 varv. Effektutvecklingen är helt linjär men accelerationen är inte ospännande för det. Fyrhjulsdriften med torsendiff gör bilen mycket riktningsstabil även under hård acceleration och de täta stegen i lådan ser till att fartökningen hålls hög hela tiden.
  Vid normal körning är stegningen lite väl tät och därför kan man använda sig av uteslutande ettan, tvåan, fyran och sexans växel och dra lite extra på de två mittersta spetten. Det gör man gärna, om inte annat så för att lyssna till motorns trummande i det högre mellanregistret.
  Styrningen är bergfast vid motorvägskörning och har bra känsla när vägen svänger, den treekrade sportratten ligger rätt i händerna. Man sitter dock och hoppar i stolen så fort vägen blir det minsta ojämn eller gropig, både fjädrar och dämpare är ordentligt hårda. Det ska ju vara sportigt, gud bevars.
  Körställningen är riktigt bra, man sitter nära ratten medan resten av förarmiljön, och den mörka inredningsfärgen, gör att det känns intimt.
  Det är stor skillnad att äntra den S60 R som funnits i min backspegel hela tiden. S60 R är öppnare inuti och plasterna har en ljusare grå färg. Hela interiören känns rymligare och luftigare. Förarstolen har samma inställningsmöjligheter, men svank- stödet får man veva själv – om man kommer åt ratten som sitter mellan stolen och mittkonsollen.
  Behövs det för övrigt nämnas att framstolarna är riktigt trevliga att sitta i? Nej, trodde inte det heller. Väl tilltagna i storlek, lagom skålade och stoppade stolar man kan färdas länge i utan att få sittsår eller andra obehag.
  Inget av baksätena är så värst trevliga att vistas i; dynan i Audi är hård och det är trångt för knäna. Bredden duger för två men inte mer. Volvo har skönare sits men lika dåligt benutrymme och klen takhöjd om man är av medellängd.
  Kvalitetskänslan är avgjort sämre i S60 R än i Audi S4. Den är absolut inte dålig, tvärtom, men mot Audi står den sig slätt. Funktionen och överblicken är riktigt bra men den där lilla extra förfiningen som finns i S4 har inte S60 R. Här har Volvo fortfarande en del att lära av de tyska märkena.
  En trevlig detalj exklusiv för Volvos R-modeller är de blå instrumentklockorna framför föraren, som är ett bra exempel på hur tilltalande design och perfekt funktion kan samsas.

 Här fortsätter duellen!